Sagor
Sagor
BERÄTTELSEN OM
SJÖJUNGFRUN.
Det var en gång en Sjöjungfru. Hon bodde i sitt snäckhus djupt nere i havet.
Som de flesta andra sjöjungfrur var hon med i Sirenerna, världens störste sjöjungfrukör. En dag då hon var på väg till körrepetition och skulle träffa sina väninnor, såg hon något som blänkte högre uppe mot vattenytan. Hun simmade uppåt för att se vad det var, och då hon kom närmare, såg hon at det som blänkte var små pärlor som var fastsydda i ett stort fisknät. Hon såg också undersidan av en båt.
Sjöjungfrur är nyfikna och lekfulla. Hon simmade helt upp till sidan av båten och hävde sig ett litet stycke upp. Då såg hon Fiskaren.
Han satt alldeles stilla och rökte på sin pipa och väntade på att hans nät skulle fyllas med fisk. Sjöjungfrun tyckte han var stilig. Hon såg på honom ett ögonblick och tänkte att han kanske hade tråkigt. Så kom hon att tänka på att hon ville uppmuntra honom, när han bara skulle sitta där hela dagen. Och så började hon sjunga.
Fiskaren blev först förskräckt, för han hade inte alls lagt märke till sjöjungfrun. Men i nästa ögonblick tyckte han att hon sjöng vackert. Så vackert som han aldrig förr hade hört någon sjunga.
Sjöjungfrun såg att han blev berörd, så hon sjöng bara starkare och starkare. Mellan sångerna började de att prata, och snart kunde de inte heller låta bli att skratta. Hon simmade runt båten, och in under den och upp på andra sidan, och ibland sprutade hon vatten på honom.
Det är inte riktigt lätt att veta exakt vad som hände, men plötsligt var hon fångad i Fiskarens nät. Först blev hon rädd, och så blev hon ledsen. Hon funderade på hur hon skulle göra för att komma tillbaka till friheten.
Då kom hon ihåg vad hon hade lärt sig i Sjöjungfruskolan då hon fortfarande bara var ett barn. Och inom sig bad hon Den Gamla Visdomen för Sjöjungfrur om hjälp.
Efter ett tag svarade Den Gamla Visdomen för Sjöjungfrur, at Sjöjungfrun själv måste tänka ut hur hon skulle ta sig tillbaka till friheten. Men det fanns en regel som hon måste följa:
“Det är förbjudet att använda knivar, saxar, svärd och alla andra skarpa föremål. Du måste ta dig ur nätet utan att förstöra vare sig Fiskaren, nätet, båten eller dig själv.”
Lyckligtvis var det ett mycket stort nät, och konstigt nog var det inte alls tungt i vattnet. Sjöjungfrun var stark och en mycket duktig simmerska, så hon började simma inuti nätet, och drog det med sig så långt det gick. Då hon inte kunde komma längre inuti nätet, simmade hon åter upp till vattenytan.
Då såg hon Fiskaren i sin båt långt borta. Han satt alldeles stilla och rökte på sin pipa och väntade på att hans nät skulle fyllas med fisk. Hon tyckte fortfarande han var stilig, och hon tyckte fortfarande jättemycket om honom. Samtidigt ville hon ha sin frihet tillbaka.
Sjöjungfrun tänkte sig för, och då kom hon på, att om man har kommit in i ett nät, måste man nödvändigtvis kunna komma ut ur det samma väg igen. Därför var hennes nästa tanke att hon kunde simma hela vägen tillbaka till båten och slinka ut ur nätet samma väg som hon hade kommit in i det.
Så det gjorde hon och fick tillbaka sin frihet ännu härligare än någonsin förr, nu då hon hade lagt fångenskapen bakom sig. Och nästan varenda förmiddag simmade hon ut för att hälsa på Fiskaren innan hon gick på repetition med Sirenerna.
BERÄTTELSEN OM EKORRBARNET
Alltid när Sjöjungfrun kom till båten, satt Fiskaren alldeles stilla och rökte på sin pipa och väntade på att hans nät skulle fyllas med fisk. Han blev glad över att se henne, och de pratade och skrattade, och emellanåt sjöng hon för honom.
Ibland berättade han för henne om tiden då han var ung och gjorde allt möjligt annat än att sitta alldeles stilla och röka på sin pipa och vänta på att hans nät skulle fyllas med fisk. Om alla länderna han hade varit i, alla språken han hade lärt sig, och människorna han hade mött. En dag berättade han en saga, som han själv hade hittat på:
Det var en gång en ekorrfamilj med en ekorrmamma och fyra små ekorrbarn. Tre av dem var snälla och artiga, och gjorde som deras mamma sade. Men det fjärde ekorrbarnet var annorlunda. Han kunde bara inte sitta stilla, och hittade på allt möjligt roligt att göra. En förmiddag som alla andra förmiddagar uppmanade ekorrmamman sina barn att vara snälla och artiga och inte göra något som kunde vara farligt. Och så gav hon sig ut för att leta efter mat till barnen.
De tre små artiga ekorrbarnen började leka med sina ekorrnallar. Men det fjärde ekorrbarnet tyckte att det var lite för tråkigt. Som så ofta förr råkade han glömma att mamman hade sagt att de inte fick göra något farligt – eller så förstod han bara inte vad det egentligen betydde. Hur som helst gav han sig i väg.
Han njöt att vara bland alla de stora träden i skogen, och hoppade och hoppade, från ett träd till nästa, och sade till sig själv: “Det här är Världen”.
Så fortsatte han i flera timmar, stannade upp emellanåt och knyckte en nöt från en buske, eller retade en fågelmamma som låg på ägg. Men till slut blev han trött, och började längta hem till ekorrboet och den sköna, varma och mjuka sängen.
Plötsligt var Världen så stor. FÖR stor, och han ville verkligen hem. Han hoppade över till det träd som han kom ifrån, och så kunde han inte se vilket träd han hade kommit från före det. Så blev han sittande i trädet han hade kommit till, och började gråta.
Högt uppe i luften svävade en stor örn. Örnar ser mycket bra, också på långt håll. Så det tog inte lång tid förrän han såg ekorrbarnet som satt helt allena i trädet och grät. Eftersom han var så högt uppe kunde han se många kilometer av skogen på en gång. Han svävade runt i cirklar ett ögonblick. Så fick han syn på ekorrboet och ekorrmamman och de tre ekorrbarnen som sprang runt och kallade och letade. Och så förstod han sammanhanget och vad som hade hänt. Ekorrbarnet hade hoppat vilse, han kunde inte hitta hem igen.
Örnen tyckte synd om ekorrbarnet. Han dök ned och tog försiktigt tag i ekorrbarnets nackskinn. Fast det inte alls gjorde ont, pep ekorrbarnet, men det var nog mest av skräck.
Det tog inte många minuter förrän de var uppe över boet. Örnen dök ned och satte försiktigt ekorrbarnet på en gren i närheten. Så flög han ut över Världen igen innan ekorrbarnet ens hann tacka honom.
Senare tänkte ekorrbarnet ofta på Örnen, och då han blev vuxen och själv fick barn, glömde han aldrig hur det hade gått till att Örnen hade räddat honom.
